ALFAHANNA

Förr om åren har jag valt bort teve. Förutom när jag bodde hemma och kollade Kvinnofängelset och när jag bodde i Västervik för då följde jag Club Goa. Nu har jag ändrat åsikt och tycker det är världens ungefär bästa tidsfördriv förutom sitta vid datorn och/eller vara full/ta stilnoct. Det här är mina bästa program och serier som går just nu.


Big Brother. Bra teve! Bäst är Joe (som åkt ut), när Marcello puttar Annica, Lars som superhjälte och när Rodney nästan visar kuken.


En stark resa med Morgan och Ola-Conny. Jag ligger efter lite i tittandet så kan inte lova att det bästa var vinprovningen och Ola-Connys ständiga entusiasm. Men jag tror det. Åh, när Morgan sa åt O-C att han drack upp reseguidens te! Det kniper till i mitt lilla hjärta fortfarande!

Alltså vad i helvete? Blogga på andra ställen när jag kan blogga här! Skäms förmodligen ihjäl om jag läser mina gamla inlägg, så det skiter jag i. Jag låtsas istället som om ingenting har hänt och tar vid där jag för två år sen slutade. Obs. Har eventuellt sämre musiksmak och har slutat röka. Hoppas ni kan ha överseende med detta.

God mat är meningen med livet och helst ska den avnjutas med ens käraste vänner. Med den inställningen gick jag till Plockepinn med fina Mella och Andreas igår. På bilden ser ni Andreas grissida med choucrutte och mandelpotatispuré, hans råbiff med ingefära och vitlök samt en bit tallegio med baguette. Själv åt jag sex rätter, bland annat rödbetor med fetaost och dragon samt mitt livs godaste soppupplevelse i form av en bisque på kronärtskocka och parmesan.

Nu har jag varit alldeles för länge på landet. Så i helgen byter vi landet mot staden och går på fest. Festen på Brogatan är sponsrad utav Kronenbourg 1664 så det vankas väl gratisöl i vanlig ordning (enda gången man inte får gratisdricka på saker med lista är väl på enstaka spelningar? *alkis*). Jag är väldigt förtjust i lokalerna, sedan jag var där på en dejt en gång (och drack kaffe!), så det är inte bara ölen jag är ute efter.

Jag gick till affären här på landet för att handla tonic (tänkte att: jag dör nog om jag inte dricker gin & tonic idag). Men det fanns ingen! Så jävla snopet. Gråtrunka typ. Nu måste jag bli full på annat! Inte konstigt om Kate Moss var tvungen att dra koks - hennes tonic var säkert också slut.

Nu vankas det smygläsning med Nöjesguiden på Banco de la Música.

Karlarna i min närhet är så generösa med presenter. Den här veckan har jag fått både en Zippo-tändare utav Johan efter att förtjust ha utbrist "gud vad snyggt!" när alla vackra människor tänder sina cigaretter med sådana i Mad Men. Och utav Philip fick jag en bild att rama in på min favoritbild utav Roy Lichtenstein som passar så perfekt i min lägenhet. Den matchar både mönstret från 10-gruppen och mitt egna abstrakta verk.

Förra veckan så kände jag en känsla jag inte har känt på flera år. Jag hade helt glömt hur den kändes och visste inte hur jag skulle reagera när tårarna brände innanför ögonlocken och käkarna trycktes ihop. I dag såg jag en stå upp-show med Sissela Kyle på SVT Play som handlade om känslan och blev påmind om att den faktiskt är en dödssynd.

Det handlar om avund. Och jag känner mig lyckligt lottad som så sällan blir avundsjuk. Det är inte klädsamt för fem öre. Jag tänker inte acceptera den här känslan. Skulle jag inte stå för den skulle den säkert gro i mig och bli till något större, fulare. Det är lika bra att bita i det sura äpplet och erkänna för sig själv och andra hur det ligger till. För jag tror det är ganska sällan folk verkligen erkänner sitt verkliga avund. Det avundet som känns som en orm som slingrar sig i kroppen. Tänk efter. När var du riktigt avundsjuk sist? Avslöjade du det för någon? Kändes det bättre efteråt?

Jag har legat däckad i sängen sedan i fredags. Har jag blivit klen måntro? Fan. Det är säkert åldern. Det börjar med att man inte orkar festa hela nätterna sen börjar man köpa trisslotter och till sist klarar man inte av en sketen förkylning. Vad kommer härnäst? Hoppas inte stödstrumpor. Så jävla svåra att få på. Men innan jag däckade loss hann jag med en fika på nya kvartershaket Walonia, där kommer jag från och med nu köpa alla mina koppar kaffe. För tillräckligt gammal för att palla hänga regelbundet på kvarterets konditori, det är jag inte än.

Ännu ett retreat i skogen. Men snart är det över och jag är mycket glad över att få åka hem till staden om ett par timmar. Den närmaste tiden har jag mycket att se fram emot: fika med finaste Nathalie och torsdagsöl med gamla jobbgänget ikväll, storartad fest på lördag och både Depeche Mode-fest och restaurangklubben nästa vecka. Och säkerligen mycket annat roligt också, bara att det inte blivit planerat och nedskrivet i min kalender än. Efter förra inlägget kunde jag inte avvärja mig tanken på hur meningslöst allt känns, inklusive bloggen, men jag tror jag hämtat nya krafter nu. Helst skulle jag vilja ta mitt pick och pack och dra norrut mot östra sidan av landet, men jag har fortfarande inte fått några pengar. Att jag tar mig tur och retur från stad till skog och från skog till stad beror på att familjen ville att jag skulle komma. Ändå har jag spenderat den mesta tiden hos min bror. Det ger mig större dåligt samvete än jag haft på mycket länge, trots förvarning. Brukar sällan göra människor besvikna. Fixar inte riktigt det. Jag slår på stort och infogar en ballongbild, mycket roligare att fira festligheterna framöver än att älta för korta besök.

Jag känner mig lite som en karaktär där jag smyger runt i lägenheten iklädd knallturkos sjuttiotals-morgonrock och synlig svart spets-bh. Jag får alltid den känslan när jag tillräckligt länge har intalat mig hur meningslöst allting jag gör är. Som ett sätt att tvinga mig att skriva in mig själv i en historia och ge mig mening.

Men så kan man ju inte hålla på för alltid. Någon gång måste man börja hetsa meningsfullhet. Folk är så fruktansvärt kreativa. Men det är ju inte jag. Kreativitet tar för mycket kraft. Jag som inte ens orkar svara på sms eller röka dagens först cigarett fast jag känner abstinensen. Inte fan orkar jag komma på idéer eller besanna visioner. Ju fler dagar på raken jag är ledig, desto svårare blir det. Och det är ju inget unikt för mig. Men att det är ett faktum stjälper snarare än hjälper. Hade jag bara haft ett mål vore allting så enkelt. Sådana spärrar löses enkelt upp med ett par glas rödvin och några rejäla asgarv. Jag vet inte vad som krävs för att lösa upp livsspärrar. Inte för att jag inte lever. Jag har ju det ganska bra. Men det är väl det som gör det så svårt. Min livskvalitet är för hög för att vara ett egentligt problem.

Känner mig inte världsbäst idag. Skulle vara på Lilla Torg vid ett och fika med en kamrat, men vaknade vid sju och bah "vem är jag? var är jag?". Jag förstår inte poängen med att man ska försova sig. Enklaste vägen till en förstörd dag och besvikna vänner. Och man får så mycket kortare tid på sig att göra dagen meningsfull. Men jag har kommit ifatt litegrann. Kaffe, cigaretter och bra musik brukar lösa det mesta. Nu ska jag bara klä mig i någon tjusig klänning och borsta lite rouge på kinderna så är jag fit for fight.

Den här låten lyssnar jag på rätt ofta. Den är inget mästerverk men himla lättlyssnad och man kan inte låta bli att sjunga med även om det lätt blir ganska gnälligt om man som jag inte sjunger speciellt bra (men det är ju inget unikt för den här låten). Många fina bitar som man kallar favoriter brukar ha funnits med i ett antal år, men den här är ganska sprillans för mig. Jag hörde den för första gången i somras och den har spelats många nätter sedan dess. För det är nog så. Att den är bäst på natten.

Jag blir glad när jag inser att en flera år gammal bild utav mitt skrivbord fortfarande säger så himla mycket om mig. Vad ska man med nya bilder till egentligen?